Auschwitz
Introduktion för deltagarna i WYD 2016

AR - DE - EN - ES - FR - GR - HE - IT - JA - KO - PL - PT - RO - RU - SV - UA - ZH

”Auschwitz” är det tyska namnet för den polska staden Oswiecim. När Polen invaderades och besegrades 1939, blev det en del av det Tyska riket. För att eliminera den polska eliten, som kunde organisera motståndsrörelsen, placerade den tyska ledningen ett koncentrationsläger i Auschwitz i juni 1940. Under de följande åren expanderade lägret snabbt och fick nya uppgifter, speciellt uppgiften att tillhandahålla utrotningen av judar. Den polska befolkningen från åtta byar evakuerades och de områdena blev en del av intresseområdet kring Auschwitz som sammanlagt var 40 kvadratkilometer. De flesta byggnaderna monterades ner och gårdar för odling och djuruppfödning upprättades. Utöver det anlades läger vid fabriker, gjuterier och gruvor, så hela Auschwitz komplexet inkluderade mer än 40 läger. Fångarna blev inte längre behandlade som människor. De fick ett nummer istället för deras namn och var tvungna att utföra slavarbete. Den genomsnittliga tiden de överlevde i lägret var mindre än ett år. Det finns inga gravar, då askan från deras brända kroppar spreds på platsen.

Från 1940 deporterades ca 140 000 – 150 000 polacker till Auschwitz, varav hälften blev mördade. Under 1941, efter Tysklands invasion av Sovjetunionen, blev minst 15 000 sovjetiska krigsfångar placerade i Auschwitz, varav nästan alla blev mördade. Från 1942 och framåt, genom den så kallade  ”Slutgiltiga lösningen på den judiska frågan” blev 1,1 miljoner judar från hela Europa skickade till Auschwitz. Av dessa dödades 900 000 när de kom dit då de sändes direkt till gaskamrarna, och 100 000 dog i lägret. Från 1943 och framåt kom ca 23 000 romer till Auschwitz och av dessa överlevde endast 2000 personer. Det fanns också andra fångar, de flesta var politiska motståndare till nazismen t.ex. från Tjeckoslovakien, Sovjetunionen (Vitryssland, Ryssland, Ukraina), Frankrike, Jugoslavien och även från Tyskland och Österrike och andra länder. Teologistuderande, Jehovas Vittnen, homosexuella, asociala och kriminella personer.

Nu idag möter vi människor från hela världen på Minnesplatsen. De är alla mycket påverkade av minnet av Auschwitz. Sammanhanget varierar; judar minns den utrotning av det judiska samhället i det kristna Europa som nära på lyckades – Förintelsen/Shoah. Polacker minns Nazitysklands förtryck och terror och det motstånd som fanns i ett samhälle med rötter i de kristna värderingarna. Medborgare från forma Sovjetunionens stater, minns hur Röda armén befriade Europa från fascismen i det ” Stora patriotiska kriget” (WWII). För tyskar är Auschwitz en påminnelse om det största misslyckandet i deras historia och en utmaning för moralisk förnyelse. Och här finns minnen ur många andra perspektiv. Idag är Auschwitz en varning till hela världen, och människor reflekterar utifrån deras egna situationer. Den katolska kyrkan minns martyrer från motståndet mot Nazism, men också sin skuld utifrån en tradition av motsättningar mellan kristna och judar.

I Auschwitz rör vi vid ett öppet sår som inte har läkt. Detta sår har att göra med vår egen identitet. Vem skulle vi ha varit vid denna tid? Vem är jag idag i mitt ansvar inför människor och inför Gud? Detta sår har ännu mer att göra med våra egna relationer. Auschwitz började tack vare att relationer mellan människor förstördes; ” de andra” slutade behandlas som människor. Hur kan förtroendet mellan oss komma tillbaka? Att kunna läka såret efter Auschwitz är därför en berättelse om relationer.

Och Gud? Även påven Benedict XVI sa:

”På en plats som denna, räcker inte ord till, till slut kan det bara bli en fruktad tystnad – en tystnad som i sig själv är ett hjärtskärande rop till Gud - Varför Herre var du tyst? Hur kunde du tolerera allt detta? I tystnad så böjer vi våra huvuden inför den ändlösa rad av dessa som led och dödades här…” (28.05.2006).

Men på denna plats finns också tecken på Guds närvaro och medmänsklighet. Det fanns segrar för kärleken i denna värld av hat. I juni 1979 så påven Johannes Paulus II:

”På denna plats där en fruktansvärd slakt skedde (…) offrade fader Maximillian sig frivilligt med döden i svältcellen för en broder, och vann på så sätt en andlig seger liknande Kristus egen. (…) Hur många liknade segrar fanns det här? Dessa segrar gjordes av människor av olika tro, olika ideologier, och säkerligen endast inte av troende. Vi vill vördnadsfull omfamna varenda en av dessa segrar, alla manifestationer av medmänsklighet. De förnekade alla ett system som systematiskt förnekade medmänsklighet. På platsen av fruktansvärd förtvivlan för mänskligheten och mänsklig värdighet – segrar det medmänskliga!”

Sankt Edith Stein, Karmeliter nunnan Syster Theresa Benedict, av korset blev mördad i Auschwitz – Birkenau på grund av hennes judiska arv.  Påven Johannes Paulus II har sagt:

 ”Från och med nu, så måste vi också komma ihåg Shoah, den grymma planen att utrota ett folk – en plan genom vilken miljoner av våra judiska bröder och systrar föll offer för, samtidigt som vi årligen firar minnet av detta nya helgon. Må Herren låta sitt ansikte lysa över dem och vare dem nådig  ( cf. Nm 6:25f)” ( 11.10.1998). ” Hennes röst stockades av skriken från alla de som föll offer i denna avskyvärda tragedi, men som på samma gång förenades i ropet på Kristus på korset av en mystisk och bestående gåva, vilken ges till människor som lider.” (1.10.1999)

Den katolska kyrkan och andra kyrkor,  har efter Andra världskrigets slut engagerats sig i att läka de kristna och judiska relationerna och de polska och tyska relationerna. Detta märks också i Oswiecim/Auschwitz. Påven Benedict XVI avslutade sitt besök i Auschwitz – Birkerna år 2006 med orden:

”Tack vare Guds nåd tillsammans med renande av minnet som krävs från denna plats av skräck, har ett antal initiativ kommit fram med målet att begränsa ondskan och att bekräfta godheten. Just nu hade jag möjligheten att välsigna Centret för dialog och bön. I dess omedelbara närhet måste Karmeliter nunnor fortsätta med ett liv som gömda, samtidigt som de vet att de är en förenade på ett speciellt sätt i mysteriet i Kristi kors, som påminner oss om den kristna tron som förkunnar att Gud själv nedsteg till lidandets helvete och lider med oss. I Oswiecim finns centret för helgonet Maximillian Kolbe, och det Internationella centret för utbildning om Auschwitz och Förintelsen. Där finns också det Internationella centrat för ungdomsmöten. Det Judiska centret finns nära de gamla husen för bön. Akademin för mänskliga rättigheter håller just nu på att byggas upp. Så det finns hopp att denna skräckens plats gradvis ska bli en plats för konstruktivt tänkande, och att påminnelsen kommer att frambringa motstånd mot ondska och en seger för kärleken.”

Därför är besöket på Minnesplatsen inte bara ett utbildningstillfälle, men det är också för att hedra de döda. Ett tillfälle att granska sitt samvete, att förkunna sin tro och en önskan för ett liv i försoning. Vi för oss alla samman i bön inför vår nådige Gud, och ber om hjälp så att vi kan bli som redskap för hans fred.

Centrum för dialog och bön i Oswiecim 2016  
www.cdim.pl